Pratbubbla

Om konsten att svara på sin egen fråga och samtidigt vara helt ignorant om det.

https://www.dn.se/ekonomi/jobb-karriar/hur-stottar-jag-kvinnor-pa-foretaget/

 

Hint 1: “Jag har intervjuat dem för att förstå varför de lämnar oss. Svaren varierar; de har fått ett bra erbjudande, högre lön och bättre villkor. Vi ser inget mönster. ”

Hint 2: “Vi har jämfört utvecklingen hos de män som anställdes samtidigt. Då noterar vi att de har avancerat snabbare.”

 

 

“På IT-konsultbolaget där jag jobbar finns det massor med kvinnor, det är bra tycker jag!”

“Okej, men är de också utvecklare? Hur många är de om du räknar bort de som jobbar inom HR, administration, reception, städ? Rollerna som ofta anses ha lägre status och är lägre betalda…”

“Eh… Då är det nog… kanske en.”

“Tjänar hon lika mycket som du då?”

“Jadå! Vi har en jämställdhetspolicy ju!”

“Hur vet du det? Har hon berättat vad hon tjänar?”

“Nej… ”

“Har du inte sett statistiken från facket om att kvinnor fortfarande tjänar mindre trots samma bakgrund och arbetsuppgifter?”

“Jo…”

“…”

“…”

“Ignorance is bliss, eller hur?”

 

Året är 2015 och jag laddar ner Hearthstone på mobilen. Jag älskar färggladheten, avskyr de stereotypa illustrationerna av kvinnliga karaktärer, trivs med gameplayet, uppskattar det lagom sociala multiplayandet och fattar inte grejen med mörtar. Detta är, vid 27 års ålder, min första kontakt med Warcraft-universat, och jag vet inte om jag ens vågar kalla mig gamer. Trots tjugo år som delaktig i spelvärlden. Jag funderar på hur jag ens har kunnat hålla mig undan, det har aldrig varit någon fråga om aktivt motstånd, möjligen passivt engagemang. Så, jag ser tillbaka och funderar över mina val av spelgudar att offra oändligt med tid och pengar till och börjar skönja ett mönster, här är några checkpoints från min spelhistoria:

1988: Jag föds och får omedelbart bli rumskompis med pappas Macintosh SE/30, med tillhörande skrivare. I alla fall tills två år senare, då min lillasyster anländer. Macen flyttar in i köket och erbjuder många timmar av fantastisk underhållning i form av ett svartvitt ritprogram, Prince of Persia i 2D samt klassikern Dark Castle, hos oss känt som ”Gubben i slottet”. Dessutom gör den roliga ljud när man trycker på powerknappen, av och på, av och på.

1996: Det har alltid funnits datorer hemma men nu har vi en färg-PC och pappa som jobbar på Telia kommer hem med något mycket märkligt: Internet. Eftersom den också har CD-läsare så börjar det dyka upp CD-ROM-spel hemma. Vid den här tiden är piratkopiering fortfarande lagligt, vilket kanske förklarar varför det står Phillips och Sony på de flesta av de grå skivorna. En värld av Backpacker, Jazz Jackrabbit, Tetris och Hover öppnar sig.

1997: Det är fortfarande någorlunda okej att leka med barn av andra kön efter skolan, så jag får prova Tomb Raider (”konstigt namn på en tjej”) och Worms(”hallelujabomb!”) hemma hos grannpojken.

1998: TV-spelskonsoler finns ännu bara tillgängliga i mitt liv hos kompisar som har brorsor. Vi försöker spela någons lillebrorsas repiga Crash Bandicoot på Playstation 1. MEN på fritids finns ett Supernintendo! Det är alltid en lång kö av ungar till det, och vi delar på tiden rättvist genom att var och en får spela tills Mario dör. Jag har ingen träning hemifrån och spelar därför sällan längre än 30 sekunder. Förresten väljer nästan alltid att spela med Peach, och det gör ju inte mycket lättare. Någonstans här föds mitt intresse för att titta på när andra spelar(Läs: esport).

1999: Ny klass, och i matkön överhör jag några av killarna som pratar om häftiga grejer i Roller Coaster Tycoon, som jag precis fått i födelsedagspresent! Vi pratar en lång stund, men det är förstås inte tal om att jag ska följa med någon av dem hem och spela, sånt gör man bara inte har jag förstått men de spelar naturligtvis hemma hos varandra. Vi har en Golden Eye-turnering på skolan och jag kommer som förväntat toksist, det gör inte så mycket men det hade varit kul att få spela en längre stund. Jag önskar mig ett Gameboy Advance i julklapp och spelar äntligen igenom de spel jag aldrig fick bli klar med på fritids.

2000: The sims! Alla spelar The Sims! Jag och mina vänninnor spelar, fuskar, moddar tills det kraschar, designar egna prylar och hänger i EA:s utmärkta svenska Simsforum. En kompis rekommenderar Halflife, men innan jag får låna det av honom har några klasskamrater börjat trakassera honom för att han pratar med en tjej, så jag provar aldrig.

2002: Familjen investerar i en egen spelkonsol, Microsofts nya Xbox! Det finns inte så många spel men Dance Dance Revolution och Sagan om de två tornen är favoriter.

2003: Jag vågar för första gången gå själv till Gamestop och köpa ett spel som jag har läst om i en speltidning och som en av grabbarna i min franskagrupp pratar mycket om: Vampire the Masquerade Bloodlines. Banbrytande Battlefield 1942 är också i ropet, men jag förstår inte riktigt charmen med krig och multiplayer över huvud taget så jag låter det vara. Jag har också en pojkvän som spelar CS och SC(vilket är förresten vilket?), jag tittar på litegrann men spelar aldrig. Ingen av mina tjejkompisar spelar multiplayerspel, vi gör massor med andra kul saker när vi umgås

2005: World of Warcraft slår ner som en bomb i skolan. Jag undrar vad det egentligen handlar om men vet inte riktigt hur jag ska ta reda på det eller prova spelet. När jag och mina kompisar träffas så spelar vi ju aldrig spel, vi har fullt upp med alla våra andra intressen.

2007: Jag har en pojkvän som tvingar på mig Day of the Tentacle och talar om för mig hur jag ska klicka mig igenom spelet. Senare laddar jag ner Monkey Island 1 och 2 och går igenom dem på egen hand. Bra för allmänbildningen!

2008: En av mina äldsta vänner introducerar mig till Supreme Commander. Han och jag spelar en hel del under en period men jag får aldrig riktigt kläm på hur man vinner. Eftersom jag studerar ett ingenjörsprogram på universitetet så gillar jag verkligen systemtänket men har aldrig hört talas om ord som build order, APM, rush eller supply block. Detta är första gången jag spelar någonting själv, multiplayer, över internet.

2010: Starcraft, finns det ens fortfarande? SC2-betan har landat och plötsligt är folk helt försvunna i en vecka. Man får bara ha en gamertag på fyra tecken och två killkompisar är fnissigt förnöjda över att de lyckats regga nicken pung och snop.

2011: Jag har en sambo som tittar väldigt mycket på Starcraftmatcher hemma. För att markera min irritation över att jag får för lite uppmärksamhet vägrar jag vara med och titta. Dumt.

[en svart period när jag tar lite paus från spel för att fokusera på plugget.]

2015: Jag börjar jobba för en svensk speltillverkare som testare och återupptar mitt spelintresse. Sen jag var aktiv sist har det dykt upp nymodigheter som Steam, Origin och Battlenet, produktkoder, DLC och esport på SVT. Jag börjar med Starcraft, bara 19 år efter alla andra. Eftersom jag inte har någon kontakt med något community än så får jag lära mig den hårda vägen vad supply block och zergling rush är. Jag tar mod till mig och frågar en kille jag känner om han kan ge mig lite tips, och det är början på en ny och vacker ovana som jag fortfarande vårdar ömt! Under tiden på DICE får jag också tillfälle att lära mig allt om det jag missat, och spelar det mesta jag kommer över. Men inte WoW.

Ja, den här texten skulle ju handla om WoW, men det finns ju inte med? Nej, det lyser fortfarande med sin frånvaro och är en av de tunga anledningarna till att jag knappt ens vågar kalla mig gamer. Men när skulle jag ha spelat det? Mina tjejkompisar som jag hänger mycket med spelar inte, och de killar jag vet spelar har aldrig frågat mig. Jag är försiktig med att göra detta till en könsfråga men det finns ändå ett mönster, det är killar och män som till stor del styrt mitt spelförflutna. Nu står jag inför att själv köpa WoW, försöka ducka från läskiga kommentarer i chatten, spela en stereotyp karaktär, bli mobbad för att jag är för dålig, för snygg, inte tillräckligt snygg och lära mig gilla det. Vid 29 års ålder är jag redo att bryta barriärerna själv om jag har lust, de som faktiskt har funnits där hela tiden. Innan dess hade jag faktiskt gått miste om det mesta, om inte dessa killar hade tagit sig tid att visa och förklara. Gör världen en tjänst, introducera någon för gaming som du inte tror har kontakt med spel, gör det idag!